Nyinflyttad i Bromölla av Eva P.

”Vad tror du, Lotta, skulle jag trivas här i Bromölla?”
Lotta är min jobbarkompis och infödd Bromöllabo medan jag har varit bosatt i Kristianstad de sista åren.

Dottern hade flyttat hemifrån och jag såg chansen att slippa köra, eller kanske snarare vara beroende av gamla bilar. När de stannade var det alltid på väg hem efter ett nattskift eller till jobbet klockan fem på morgonen.
”Nej, jag tror inte du kom-mer att trivas”, svarade Lotta. ”Du är van vid fart och fläkt och det är svårt att träffa nya vänner här”, fortsatte hon. Hur det nu än blev så flyttade jag hit och något bättre har jag inte gjort i hela mitt liv! Jag kan skriva under på att det är ”Bromölla i mitt hjärta”. Människorna är vänliga, servicen perfekt och när jag cyklar omkring och känner mig glad ler jag åt vilt främ-mande människor – som ler tillbaka, bara en sådan sak! Bromöllaborna är av ett vänligt släkte!
Dessutom finns här allt. Säg den ort där man hinner ta ut pengar, springa in på systemet, handla färdig mat på torget och läsa tidningen på biblioteket under en och samma lunchtimma? I Bromölla är det fullt möjligt. Dessutom finns Sveriges bästa biograf här. Bättre kan det inte bli.
Är jag varm en sommardag så tar jag cykeln ner till badplatsen och hoppar i vattnet. Faktiskt har min lilla släkt – sju personer – bestämt sig för en ny tradition, nämligen hur vädret än är ska vi avsluta min födelsedag med att åka ner till Korsholmen och ta ett dopp! Om ni ser en skara människor komma ner till badet den 6:e augusti med tårta i mungipan så är det jag och min släkt!

I Bromölla är det inte speciellt svårt att träffa nya människor. En av dem är en kvinna i min egen ålder, hon är gift med en man som spelar i ett band där en av medlemmarna är bror till en av mina jobbarkompisar. Hängde ni med? Visst är Bromölla litet men att alla ska känna alla är inte rätt och dessa kopplingar som finns lite här och där ser jag

bara av godo.
Från och till jobbet cyklar jag förbi prunkande trädgårdar. I en av dem finns en annorlunda kastanj med lite taggigare frukter och spetsigare blad. I höstas stannade jag till och pratade med mannen som ofta gick omkring och pysslade med blommorna, träden och grönsakerna. ”Kom inom till våren, jag har ett litet kastanjeträd som du kan få”, sa den vänlige trädgårdsentusiasten.
När jag skulle fira min pappa i slutet av mars tog jag cykeln och trampade i väg under en blå himmel och strålande sol. I trädgården med den annorlunda kastanjen fanns mannen. Jag stan-nade och han grävde upp det lilla trädet. Fast lilla och lilla, det var 2,5 meter långt och jag som skulle cykla! Men goda råd var inte dyra. Trädet bands fast på min pakethållare och stack ut baktill si-så-där drygt två meter. ”Din cykel räknas som ett fordon”, sa frun i familjen och band fast ett par vita urtvättade damtrosor längst ut på de yttersta grenarna. Sedan svängde jag försiktigt runt på den lilla gården och började min cykeltur. Kvar på trappen stod frun som vek sig dubbel av skratt!
Jag hade tur för det var långfredagen och det mesta var stängt när jag försiktigt trampade genom Bromölla centrum. Men om någon såg ett mystiskt ekipage vid lunchtid så var det alltså jag och inte en försenad påskkärring. Trädet mår bra och vårdas ömt av min pappa, själv ser jag det som ytterligare ett bevis för att människorna i Bromölla är vänliga.

Livet i Bromölla kan jämföras med en stor räka – den under dillkvisten – som ligger på toppen av en stor klick äkta majonnäs! Här räknas inte några kalorier, här njuter man av det goda.

Eva P